Spökar?

När vi flyttade till huset så lät det konstigt och högt då och då på nätterna. Inte bara lite högt utan JÄTTEHÖGT. Någon gång bankade det någonstans, en annan gång lät det som att någon stod och skakade armeringsjärn utanför fönstret o.s.v. Vi skojade om att vi hade flyttat till en gammal indiansk byggarbetsplats.

Ljudet slutade och åren gick.

Nu när Elliot och Stellan sov över på sjukhuset för sömn-EEG så bankade det plötsligt på ytterdörren kl 21:30 på kvällen. BANK BANK BANK. Hjärtat stannade och det susade i öronen. Ena katten fög ner från sin sovplats och morrade. Jag är inte förtjust i att öppna dörren i vanliga fall och hade definitivt inte tänk att göra det så sent. Men jag smög fram till fönstret och kikade. Syntes inte ett skit. Smög ner till undervåningen och kikade vidare. Syntes fortfarande ingenting och jag började tro att jag inbillat mig tills jag kom ihåg att katten också hade hört det.

En annan kväll hade jag precis släckt när jag ser en stor skugga stå bredvid sängen. Behöver kanske inte nämna att jag blev skräckslagen och tände lampan men där var ju ingen såklart.

Jag har en lite ficklampa bredvid sängen så jag snabbt och enkelt kan ta mig till ungarnas respektive rum om det är något på natten. Så häromnatten så grät Elliot och jag hörde att det var ont någonstans så vi gick ner och han fick en supp. Satt och gosade i soffan en stund innan vi gick upp och jag la honom igen. Går och lägger mig, och har precis typ somnat när en lampa plötsligt tänds. Ficklampan bredvid. Av sig självt.

Blev skiträdd och släckte den igen och det dröjde innan jag somnade igen. Kanske också för att den 10 min senare tänds igen. Då kopplade jag ifrån batteriet och sedan var jag nog vaken i en timme innan jag somnade.

Det sista som hände var i förrgår när jag skulle öppna förrådsdörren. Det brukar vara så att jag tar ett tag om dörren, svingar upp den och går in. Även denna gången tog jag tag i den, svingade upp den och tog autmatiskt ett kliv framåt. Fast dörren svingade inte. Den gick upp en bit innan den tvärstannade och eftersom jag tog ett kliv så gick jag rakt in i dörren och spräckte halva tånageln.

Ibland tror jag faktiskt att här spökar.

Slut. Färdig. Finito.

Att försöka ta körkort är nog det svåraste jag någonsin gjort. Att försöka ta körkort under den här perioden i mitt liv är nog det svåraste och mest korkade jag någonsin gjort.

Jag är helt slut. Håller på att kollapsa och gå in i den berömda väggen. Min hjärna går på högvarv hela tiden och jag kan inte koppla av. Jag är så trött så jag kan inte sova. Min kropp värker. Jag bara går runt och gråter av utmattning.

På detta ska då hem och familj skötas och där finns ingen paus-knapp. Elliot är den enklaste unge man kan tänka sig, Willa däremot är en energislukare utan dess like. Man får passa henne hela tiden för hon hittar ständigt på nya djävulskap. Ska hon upp i soffan t.ex. SKA hon upp i soffan och man kan ta bort henne och banna henne 50 ggr, det hjälper inte (men hon är söt när hon blir skitförbannad, vrålar och hugger mig :-)). Detta ger mig ingen tid eller lugn och ro att plugga teori vilket stressar mig eftersom det börjar dra ihop sig nu.

Jag får nästan aldrig sova en hel natt vilket inte är så farligt i vanliga fall men nu är det katastrof. Så fort ett barn väckt mig och jag går tillbaka till sängen ligger jag klarvaken i minst en timme och tankarna bara maler.

Nu är det mycket och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av det.

Sommarlov

Nu hämtade jag hem Elliot från dagis och nu på sommaren så får han ta hem sina hjälpmedel därifrån så idag fick han gå hem själv. Annars brukar han gå och hålla mig i handen. På vägen hem upptäckte han en helt ny frihet och gjorde nog som ungar gör mest - kutade skrattande åt alla andra håll än hemåt så jag fick jaga honom hela tiden :-D

Badanka

Kladdigaste mjukosttjejen i stan får ta ett bad efter frukosten. Bleka mamman solar bredvid och blir nedskvätt fast det är bara skönt :)

Tystnad

Tystnad är väldigt ovanligt i vårt hem. Därför blev jag misstänksam när Willa blev tyst under frukosten :)

Zorro

I många år har vi haft tre katter. I många år har det gått åt mängder av dyr kattsand och vi har köpt 10-kilos säckar av Royal kattmat. Under alla dessa åren har Zorro / Potatistjuven / Tjockis / Rumpnisse blivit tjockare och tjockare. Han har alltid varit egen och knasig men detta har eskalerat till att faktiskt bli en fara för både vuxna och barn. Därför tog vi beslutet att ta bort honom.

Vi har pratat om det i flera år men det har känts så fel så vi har bara skjutit upp det. Men nu när hans beteende blivit farligt var det inte så svårt längre. Jag grät inte ens. Hade en klump i magen och fuktiga ögon och kände mig sorgsen, men jag aslipade inte som jag brukar göra när ett djur måste dö.

Så i onsdags förra veckan somnade han in. Det tog tydligen 30 min och tre sprutor med sövning för att han över huvudtaget skulle somna. Veterinären kommenterade det med att: Ja... Han är ju välgödd i.a.f.

Tidigare har vi fyllt på kattmaten med minst 2 dl/dag. Nu har vi inte fyllt på sedan i onsdags förra veckan. När man tömt kattlådorna tidigare så har påsen varit överfull. Nu är det bara lite som skramlar på botten.

Jag tror inte vi behöver köpa hem 10-kilos säckar av kattmat mer. Inte heller köpa 30 kilo kattsand i taget.

Lovefilm

Jag är Buzzador och nu sist har jag buzzat om Lovefilm. Då fick jag låna hem 4 filmer gratis. Mina vänner får också ta del av erbjudandet genom länken: http://www.lovefilm.se/newsignup.do?voucherKey=7YAe2

Hittills har vi sett Twilight, Mamma Mia, Benjamin Buttons otroliga liv och väntar på att få hem Australia. Skitsmidigt sätt att hyra film och inte alls speciellt dyrt :-)

Idag slog det mig...

Jag är lycklig!
Jag tror jag alltid har varit en ganska pessimistisk människa. Sett livet mer i svart och grått än i rosenrött. På den senaste tiden så har det långsamt börjat sjunka in att jag faktiskt mår bra. Jag är lycklig och ganska harmonisk. Jag älskar mitt liv och min familj.

Bara i det att jag sällan ser fula och negativa saker i och på andra människor. Det gäller även saker och ting också. Jag ser inte grannens ovådade trädgård som ful, den liknar mer en blomsteräng med vackra blommor.

Jag är ofta i stan numera och ser mycket folk. Tidigare har jag nog avundsjukt tittat på dom men numera konstaterar jag bara att jag har den bästa mannen, de underbaraste ungarna och ett härligt liv.

Jag vet hur skört livet är, hur snabbt saker förändras.
Undrar hur länge glädjebubblan håller?

Sömn-EEG

Jag övningskör och övningskör.
Jag växlar ständigt mellan att vara mest rädd för antingen körningen eller teorin. Nu har det varit körningen ett tag men så har vi köpt en extrabil med växlar efter som vår vanliga bil har automat, så nu får jag öva massor! Nu på helgen kör jag 2-3 timmar/dag. Alltså är jag nu rädd för att jag inte kommer att klara teorin. Dels så har jag sååå svårt för att plugga saker under de bästa förhållanden, dels så har jag ont om plats, tid och får ingen ro hemma. Men det ska väl gå det med såsmåningom :-)

Sömn-EEG ja...
I natt ska Stellan och Elliot sova över på sjukhuset. Elliot ska få små elektroder fästa på huvudet (Lycka till med det!) och ska förhoppningsvis somna nu efter 19 - 20-tiden. Sedan ska de väckas vid 3-tiden och hållas vakna till 7 imorgon bitti (Lycka till igen!). Jag är SÅÅÅ glad att det är Stellan som sover över med honom. Jag får panik på sjukhus, avskyr dom. Känns som ett fängelse och man är sällan där av trevliga anledningar som att få barn t.ex. Det är mest elände med sjukhus. Sedan kan jag knappt hålla ögonen öppna efter 21 så att vara vaken halva natten och sedan ha en fulltecknad dag som vi har imorgon finns bara inte i min värld. Men det måste göras och jag vet inte riktigt vad de kan upptäcka men jag antar att epilepsi kan registreras.

Iakttagelser

Nu när jag håller på att ta körkort så åker jag mycket buss. Ja, för att ta mig till körskolan då alltså :-D Jag hade kunnat ägna ganska mycket tid åt de flesta busschaufförers inkompetens bakom ratten men inte idag.

Jag iakttar folk ganska mycket. Sitter inte och rå-glor såklart men spanar lite. När jag märker att någon tittar på mig så tänker jag att dom säkert tänker "Vad tjock hon är!". Fortfarande, fastän jag gått ner ganska mycket (men fortfarande har 10 kg kvar tills nöjd-och-färdig-stadiet). Jag undrar lite vad folk tror att jag tänker när de märker att jag kollar på dom? Är de lika negativa som jag?

Själv tänker jag knappt alls negativt om folk. Det stod igår en punkare och väntade på bussen. Han märkte ganska tydligt att jag kollade på honom då och då. Jag tittade för att han hade ett ganska fint ansikte bakom piercingarna sedan var jag imponerad över hans engagemang med sitt hår. Han hade tuppkam och verkade lägga ner mycket tid på sitt hår och utseende. Själv var jag osminkad och hade nog inte dragit en kam genom håret den dagen...

En svart tjej hoppade på bussen. Jag avundades hennes tröja och påminde mig själv att jag m å s t e köpa nya kläder.
En kvinna med burka. Fan vilka schyssta ögonbryn hon har! Jättesnyggt plockade!
Invandrartjej. Åh, vad fint hår hon har! Undrar vad hon använder för inpackning? Jag har efter års letade fortfarande inte hittat de ultimata hårvårdsprodukterna.
Äldre kvinna med käpp. Vilka kindben! Hon måste ha varit en riktig skönhet, det lyser riktigt igenom.

Så tänker jag. Vad tänker andra? Vad rör sig i deras huvuden?