Julkortsfotografering

Gick ju fantastiskt bra - NOT. Ja, om man inte siktade på rörelseoskärpa alltså.

Framgång!

Efter att ha blivit matad i 3,5 år tycker Elliot tydligen nu att det börjar räcka (det har jag för övrigt tyckt länge). Plötsligt igår ville han äta själv med sked. Visst, det är inte lätt, speciellt inte när man ständigt darrar som en gammal människa (eller någon bakfull eller på koffeinöverdos) men det går! Mammahjärtat svämmar över av stolthet :)

Och jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén. Willa har också blivit hobbyfotograf och snor mobilen så fort hon kommer åt. Snart MÅSTE jag skaffa en ny. Mobil alltså, inte dotter.

Elliot tuffar till sig.

Han vågar numera gunga i den dödsföraktande sköldpaddan! :-D

Det som inte fick hända.

Det hände - igen.

I torsdags ramlade han och slog i pannan och fick lite näsblod. Jag var i köket och bara hörde en smäll och mitt hjärta stannade. Han var ledsen men lugnade sig och jag höll honom i famnen och släppte honom nog inte på en timme. Hans blick var klar och allt verkade bra. Han åt middag och jag höll en vakade blick på honom hela tiden.

Stellan kom hem, middagen var framdukad och jag hade tagit en tugga när han börjar kräkas. Det här med tid är lite oklart men det är kanske 1½-2 timmar efter att han ramlat. Just då fungerade jag instinktivt och medans Stellan tar hand om Elliot ringer jag ambulansen som kommer ganska snabbt. Jag vet inte hur det gick till men jag lyckades tydligen förklara för larmoperatören Elliots historia, vad som har hänt och att det är jävligt bråttom.

Jag tar på mig jackan och tar skötväskan fastän jag knappt vet vad som finns i den och åker med ambulansen. Elliot är då dimmig men blir rätt snart medvetslös och vi får prio 1 och åker med blåljus. Jag blir ganska lätt åksjuk och att åka baklänges i en skenande ambulans är inte så lyckat så när vi är framme kastar jag mig ut och hostar och ulkar och får säga till personalen att skita i mig för jag är liksom inte viktig alls.

Inne på akuten är hans värden ganska bra fastän han är borta me vi kom in snabbt denna gången. De kostaterar att han troligen har ett anfall fastän han är medvetslös och han får massor med kramplösande. Han får också några synliga kramper. han skiktröntgas för att utesluta blödningar och sedan hamnar han på intensiven.

Där vaknar han och är skitförbannad! Det är ju en massa slangar kopplade på honom och han har lindor och det värsa av allt, han har en syremätare på stortån! Han kämpar tappert med att få bort den :-D Han får några kramper till men de märks knappt. Han gäspar och bara smackar med munnen som att han är torr i munnen. Det märks att det är ett anfall för hans pupiller är jättestora.

De två tidigare gångerna han har varit där så har allt varit mycket allvarligare och han har varit nedsövd och legat i respirator, men av någon anledning så tar den här gången hårdare på mig än tidigare. Jag trodde nog inte att det skule hända igen. Jag trodde att allt skulle bli bra. Nu är jag ett vrak som gråter jättemycket och knappt kan sova för jag bara ligger och lyssnar på hans andning så han inte får ett anfall medan han sover.

Han kom hem från sjukhuset i lördags och han är trött men annars mår han nog rätt bra till skillnad från sina föräldrar. De har gjort otaliga tester och de hittar inget som helst fel på honom. Nu höjer vi hans ep-medicindos och väntar och hoppas på att det inte händer igen :-(

Fröken Duktig

Willa är väldigt ordentlig och vill göra allt rätt. Det är både gulligt samtidigt som jag tror att det kommer att bli svårt för henne. Hon torkar munnen och matbrickan när hon ätit klart. Vällingflaskan ska stå på diskbänken när man ätit klart. Man ska borta tänderna och hon är väldigt noggrann med att man sätter dit tandkrämen och sedan ska hon själv skruva på locket på tuben. När hon borstat klart ska hon själv sätta tillbaka tandborsten. Det finns miljoner exempel men det är några. Hon snappar upp rutiner och hur saker funkar i ett nafs!

En nackdel är att hon kan få väldiga raseriutbrott om något går emot henne och hon inte får som hon vill. Vi ger ju inte med oss utan hon får vråla tills hon lugnar ner sig. Det är när hon börjar kasta saker som jag blir arg. Fast däremellan är hon värdens mysigast och hon vill gärna kramas och pussas och hon vill somna bredvid mig med täcket upp till hakan medans jag läser en saga. Underbara unge...

Den andra underbara ungen har desto lugnare temperament tack-o-lov :-D Han går riktigt bra nu (för att vara han) och det senaste är att han kan gå baklänges och åt sidan. Bra egenskap när han försöker finta mig och smita förbi mig när jag vill byta blöja på honom.

Nu försöker vi lära honom att äta med sked. Han är 3 år och har blivit matad i hela sitt liv, självklart är det då asjobbigt att behöva göra saker SJÄLV så han är ganska motsträvig men det går framåt. Men då har vi ibland Fröken Duktig som fattar galoppen direkt. "Vad konstigt att han ska behöva äta själv, det fixar jag istället!"

Ett nytt blad

Ett nytt blad, en ny sida, en ny almanacka. Bokstavligt talat. Nu är det dags att öppna den nya väggkalendern som organiserar mitt liv och så ska jag skriva in alla de viktiga födelsedagarna. Då måste jag gå igenom hela året som gått och påminnas om alla hemska saker som hände förra året. Förra året... Låter avlägset fastän det bara avslutades för några timmar sedan.
Nu ska jag se framåt mot ljusa tider! I år ska alla barn vara friska och krya och vi ska bygga hus och flytta. Och så SKA jag köpa ny kamera :-)

Vi har vinter. Vi är inte vana vid det och inte rustade för det. Inte jag i.a.f. som faktiskt inte äger några vinterskor utan halkar omkring i gympadojjor. Jag tänker inte köpa några varma, halkfria skor heller för jag intalar mig att all töar bort väldigt snart.

Igår var vi ute och gick i kylan. Det var skitskönt men jag tappade känslen i benen.

Min stentuffa kille

Elliot har ju kunnat gå länge men vill helst hålla handen och ska han gå själv så får man "starta" honom så han kommer iväg. men så plötsligt i förrgår... *tadaa* Han började gå korta sträckor själv.

Rock til you drop

Först skrek Willa vid 00-tiden. Upp och kela och leta upp hennes napp. Sedan började Elliot vråla vid 4-tiden. Upp och kela men här räckte det inte så det blev ner och ge en Alvedon. Han låg och lekte en stund och somnade sedan. I typ en halvtimme. Sedan började han igen. Jag stängde hans dörr för jag hörde att det var gnäll och inte panik. Jag la armarna över öronen som redan innehöll öronproppar men det hjälpte inte så det var bara att gå upp.

Han fortsatte att gnällgråta så han fick en ipren också. jag misstänker att det är tänder och då funkar Ipren bättre, och mycket riktigt lugnade han sig. Småledsen, känslig och gnällig men inte på samma sätt.

Sedan vaknade Willa. På ett "strålande" humör hon också. Så då har vi alltså en svintrött, irriterad mamma och två små vrålapor och surar på allt och skäller på mig och varandra. Fantastiskt! Vid sådana tillfällen är jag inte fullt så sugen på ett tredje barn.

Men så helt plötsligt så märker man att något är annorlunda... Då ser det ut så här i soffan:


Han har alltså slocknat rakt av. Knall fall. Det var bara att bära upp honom till sängen. En liten galning kvar och efter drygt en timme så hände samma sak igen:


Kan jag få dricka mitt efterlängtade kaffe i fred nu? :-D

Sommarlov

Nu hämtade jag hem Elliot från dagis och nu på sommaren så får han ta hem sina hjälpmedel därifrån så idag fick han gå hem själv. Annars brukar han gå och hålla mig i handen. På vägen hem upptäckte han en helt ny frihet och gjorde nog som ungar gör mest - kutade skrattande åt alla andra håll än hemåt så jag fick jaga honom hela tiden :-D

Sömn-EEG

Jag övningskör och övningskör.
Jag växlar ständigt mellan att vara mest rädd för antingen körningen eller teorin. Nu har det varit körningen ett tag men så har vi köpt en extrabil med växlar efter som vår vanliga bil har automat, så nu får jag öva massor! Nu på helgen kör jag 2-3 timmar/dag. Alltså är jag nu rädd för att jag inte kommer att klara teorin. Dels så har jag sååå svårt för att plugga saker under de bästa förhållanden, dels så har jag ont om plats, tid och får ingen ro hemma. Men det ska väl gå det med såsmåningom :-)

Sömn-EEG ja...
I natt ska Stellan och Elliot sova över på sjukhuset. Elliot ska få små elektroder fästa på huvudet (Lycka till med det!) och ska förhoppningsvis somna nu efter 19 - 20-tiden. Sedan ska de väckas vid 3-tiden och hållas vakna till 7 imorgon bitti (Lycka till igen!). Jag är SÅÅÅ glad att det är Stellan som sover över med honom. Jag får panik på sjukhus, avskyr dom. Känns som ett fängelse och man är sällan där av trevliga anledningar som att få barn t.ex. Det är mest elände med sjukhus. Sedan kan jag knappt hålla ögonen öppna efter 21 så att vara vaken halva natten och sedan ha en fulltecknad dag som vi har imorgon finns bara inte i min värld. Men det måste göras och jag vet inte riktigt vad de kan upptäcka men jag antar att epilepsi kan registreras.

Sjukhusbesök

Nu har jag, Willa och svärmor varit på sjukhuset och hälsat på Elliot och Stellan. Elliot mår förhållandevis bättre men det finns oklarheter så han får vara kvar minst en natt till. Han blev ju skitglad av att se mig vilket värmer mammahjärtat :-)

Mindre roligt var det att höra om vad som egentligen hände igår.
Elliot kräktes så fort de kom in på akuten såklart och sedan fick Stellan sitta med honom och vänta - i 1 timme. Med en halvt medvetslös 2-åring som fått ett hårt slag mot huvudet. Anledningen till att det "bara" blev 1 timme var att Elliot blev medvetslös. Han försvann totalt vilket fick superfart på personalen som kastade in honom i ett akutrum för att få igång honom. Stellan trodde faktiskt att det var kört, att Elliot dog.

Sedan fick E. ett krampanfall som inte lugnades med kramplösande medicin så därför sövde de ner honom över natten. Tydligen så hör krampanfall inte till sjukdomsbilden av hjärnskakning så nu får de stanna kvar för de vill veta varför han fick kramp. Visst har han hjärnskakning men det är något annat fel också som kunde vara orsaken till att han tappade balansen från början. Händer det inget nu när de är där uppe får de antagligen åka hem imorgon men komma tillbaka om en vecka eller två för att ta sömn-EEG.

Läkaren frågade en massa om han haft kramper tidigare vilket han aldrig haft. Däremot så berättade vi om hans sena utveckling och allt som hörde därtill vilket läkaren tyckte var väldigt intressant för att låg kramptröskel och sen utveckling hörde ofta ihop.

Vi får bara vänta och se antar jag. Elliot lever i.a.f. Han är trött och yr men det är inte så konstigt. Han somnade stenhårt på min arm så vi smög hemåt medans han sov så blir han inte så ledsen.

Hemma är det väldigt tyst och ensamt... Saknar mina älsklingar!! :-(

Älskade unge!

Elliot opererades igår.
Var helt förstörd dagen innan, grät ut ordentligt i duschen och skärpte mig på morgonen men bröt ihop när Stellan gick iväg med honom till sövningen. Fan, man var stentuff förr men sedan man fick barn är jag som en blöt disktrasa.

Elliot fick inget lugnande utan de försökte sätta nål i armen direkt vilket inte gick, inte handen heller så det blev mask. Operationen tog 1 timme sedan kom han till uppvaket. Det är bra om de sover så länge som möjigt - alltså vaknade Elliot direkt.

Ögonen var helt tomma och han var lealös men det hindrade honom inte från att vifta och försöka ta sig någon annanstans. Han viftade, vrålade och grät och blodet skvätte. Jag fick ta på mig en operationsrock och hoppade upp i sängen och höll honom. Lyckades lugna honom och han somnade sittande dubbelvikt med huvudet i mitt knä och där sov han i nån timme till.

Det är tydligen väldigt obehagligt för dom när dom vaknar så tidigt. Kroppen är vaken men hjärnan sover och hela världen snurrar. Det är bara att hålla fast och låta skrika. Som tur är så är han så liten och inte så stark. Sedan vaknade han och var sig själv igen :-)



Alla hade hela tiden sagt att vi skulle komma hem på eftermiddagen. På informationspappret likaså. När sedan en sköterska från barnavd. hämtade oss så sa hon "ja, så kommer ni hem imorgon". Va?! Jo, då ska barn under 3 år stanna över natten, det är deras (egna, påhittade) regler som ingen upplyst oss om. ÖNH-läkaren kom och han hade inte heller en susning om reglerna och sa att vi får se hur han mår i eftermiddag.

Upp på avdelningen (underbar utsikt över halva stan och havet) och allt var rätt okej. Elliot piggnade till snabbt efter han hade kräkt upp allt blod han svalt och börjat äta igen, men blev grymt rastlös. Han kunde inte vara på golvet för där var svinkallt och att leka med bilar och kolla i böcker i sängen förlorar snabbt sin tjusning.

Vi blev tack-o-lov utskrivna vid 16-tiden med nogranna instruktioner om vad vi ska ringa och göra om han börjar blöda och bla, bla, bla. Skönt att vara hemma och vi somnade tidigt allihop :-)

En rolig sak som hände ner på uppvaket var att jag satt och pillade med mobilen. Då kom det en sköterska framrusande och sa att jag fick abslout inte ha på telefonen! Jag sa lugnande att den var på flygplansläget men det fattade hon inte alls och stirrade upp sig och sa att det kunde gå förbi en hjärtpatient med pacemaker och radiovågorna kunde döda honom. Jag orkade inte tjaffsa och stängde snällt av telefonen. Orkade inte förklara vad flygplansläge var för något och att mobiltelefoner inte kan döda hjärtpatienter :-D

Klippning

Elliot behöver klippa sig. Håret står åt alla håll. Det är lätt åtgärdat. Eller lätt och lätt, man får låta honom bada och distrahera honom med badleksaker och snabbt som attan klippa honom och inte låta håret falla på honom för märker han det så får man inte röra honom sedan :-D Förhoppningsvis så är både barn och mamma hela och rena efter den proceduren och har både öron och fingrar i behåll.

Jag behöver också klippa mig. Jättemycket. Inte alls lika lätt åtgärdat. Vi har saker inplanerad hela tiden som vi ständigt får skjuta upp p.g.a. sjukdom och man vet aldrig när Stellan behöver jobba över eller göra något annat. Då är det inte enkelt att boka klipptid, speciellt inte eftersom den tjejen jag vill ha inte jobbar alltid. Förra klipptiden ändrades nog 3 ggr innan jag kom iväg.

Jag får stå ut i några veckor till så har förhoppningsvis allt lugnat ner sig :-)

Dagisfoto

Dagisfotona kom idag. Jag hade inga höga förväntningar men det här var ju värre än väntat. Herregud, han ser ju livrädd ut!! 419:-? Nej tack :-D Gruppfotot var däremot bättre och det är ju ett kul minne så det vill jag nog ha.

Annars rullar det på här. Willa snurrar runt på golvet och är mest frustrerad över att hon inte kommer någonstans. Hon ska sitta hela tiden också. Jämt! Alla är småförkylda hela tiden, mest Elliot som dessutom ständigt har nya tänder på gång. Nu är det några kindtänder som trycker på och det är SÅ gnälligt och grinigt. Han får en Alvedon innan han lägger sig nästan jämt annars så vaknar han gråtande.

Sömntutor

I morse när vi skulle upp vid 8 så skulle jag gå in för att väcka Elliot. Då låg han så här och snarkade :-D Jag gav honom en kvart till sedan fick jag gå upp och väcka honom, annars hinner han inte äta innan dagis.

Idag var det dagisfotografering. Får väl se om några veckor hur det blev. Eftersom jag fotar en del själv (när jag hinner och orkar) och vet hur jag vill ha det så misstänker jag att jag inte alls kommer att vara nöjd.

Och igår tog han sina första steg!! Inte speciellt medvetet men ändå! Han var lite upprörd när jag lämnade honom på dagis som vanligt och jag hade precis tagit på honom regnkläderna och ställde honom en bit ifrån mig och han bara gick tillbaka till mig. Jag blev alldeles paff :-D Pappa lyckades få honom att ta ett steg själv hemma sedan. Han har en bit kvar men det går framåt :-)

På tal om att sova, Willa ligger så här just nu i soffan. Hon har en liten sömnpaus innan sista matningen för dagen och sedan sover hon förhoppningsvis hela natten fast troligen så vill hon ha mat igen vid 4-5 i natt.

Hon växer som ogräs! Så gott som allt 62/68 har jag fått lägga undan och plocka fram Elliots 74/80. På bilden har hon en 68-body (som hon fått av söta Åsa) och den är ju lång i ärmarna men hon är längre i överkroppen och ganska... *host* rund om midjan, så den varar inte länge till den heller. Jisses, hon är inte ens 3 månader :-D