När vi flyttade till huset så lät det konstigt och högt då och då på nätterna. Inte bara lite högt utan JÄTTEHÖGT. Någon gång bankade det någonstans, en annan gång lät det som att någon stod och skakade armeringsjärn utanför fönstret o.s.v. Vi skojade om att vi hade flyttat till en gammal indiansk byggarbetsplats.
Ljudet slutade och åren gick.
Nu när Elliot och Stellan sov över på sjukhuset för sömn-EEG så bankade det plötsligt på ytterdörren kl 21:30 på kvällen. BANK BANK BANK. Hjärtat stannade och det susade i öronen. Ena katten fög ner från sin sovplats och morrade. Jag är inte förtjust i att öppna dörren i vanliga fall och hade definitivt inte tänk att göra det så sent. Men jag smög fram till fönstret och kikade. Syntes inte ett skit. Smög ner till undervåningen och kikade vidare. Syntes fortfarande ingenting och jag började tro att jag inbillat mig tills jag kom ihåg att katten också hade hört det.
En annan kväll hade jag precis släckt när jag ser en stor skugga stå bredvid sängen. Behöver kanske inte nämna att jag blev skräckslagen och tände lampan men där var ju ingen såklart.
Jag har en lite ficklampa bredvid sängen så jag snabbt och enkelt kan ta mig till ungarnas respektive rum om det är något på natten. Så häromnatten så grät Elliot och jag hörde att det var ont någonstans så vi gick ner och han fick en supp. Satt och gosade i soffan en stund innan vi gick upp och jag la honom igen. Går och lägger mig, och har precis typ somnat när en lampa plötsligt tänds. Ficklampan bredvid. Av sig självt.
Blev skiträdd och släckte den igen och det dröjde innan jag somnade igen. Kanske också för att den 10 min senare tänds igen. Då kopplade jag ifrån batteriet och sedan var jag nog vaken i en timme innan jag somnade.
Det sista som hände var i förrgår när jag skulle öppna förrådsdörren. Det brukar vara så att jag tar ett tag om dörren, svingar upp den och går in. Även denna gången tog jag tag i den, svingade upp den och tog autmatiskt ett kliv framåt. Fast dörren svingade inte. Den gick upp en bit innan den tvärstannade och eftersom jag tog ett kliv så gick jag rakt in i dörren och spräckte halva tånageln.
Ibland tror jag faktiskt att här spökar.
2 kommentarer:
usch vad läskigt. hela jag rös när jag läste inlägget.
jag trodde för någon dag sen att det spökade på mitt rum. jag hörde ljud och det var en man och kvinna som pratade brittisk engelska. jag lyssnade inte på musik eller kollade på någon film på datorn, fast ljudet var på. jag spelade in det på mobilen och man hör hur rösterna pratar. dock sa pappa att det nog bara är störningar i datorn men det är sjukt läksigt ändå.
hoppas ni alla mår bra annars! :)
Hmm, jag brukar inte tro på spökerier, men nu blir jag faktiskt lite konfunderad. Lät ju läskigt!! Jag skulle nog inte ha lust att vara ensam hemma i ert hus...
Skicka en kommentar