Rock til you drop

Först skrek Willa vid 00-tiden. Upp och kela och leta upp hennes napp. Sedan började Elliot vråla vid 4-tiden. Upp och kela men här räckte det inte så det blev ner och ge en Alvedon. Han låg och lekte en stund och somnade sedan. I typ en halvtimme. Sedan började han igen. Jag stängde hans dörr för jag hörde att det var gnäll och inte panik. Jag la armarna över öronen som redan innehöll öronproppar men det hjälpte inte så det var bara att gå upp.

Han fortsatte att gnällgråta så han fick en ipren också. jag misstänker att det är tänder och då funkar Ipren bättre, och mycket riktigt lugnade han sig. Småledsen, känslig och gnällig men inte på samma sätt.

Sedan vaknade Willa. På ett "strålande" humör hon också. Så då har vi alltså en svintrött, irriterad mamma och två små vrålapor och surar på allt och skäller på mig och varandra. Fantastiskt! Vid sådana tillfällen är jag inte fullt så sugen på ett tredje barn.

Men så helt plötsligt så märker man att något är annorlunda... Då ser det ut så här i soffan:


Han har alltså slocknat rakt av. Knall fall. Det var bara att bära upp honom till sängen. En liten galning kvar och efter drygt en timme så hände samma sak igen:


Kan jag få dricka mitt efterlängtade kaffe i fred nu? :-D