Älskade unge...

Igår stod jag i köket vid 19-tiden när jag hörde Stellan ropa till från vardagsrummet. Kollade in i rummet och ser honom plocka upp Elliot från golvet och som börjar gråta. Då har han suttit med ryggen utåt i soffan och gungat och såklart ramlat bakåt och slog bakhuvudet i soffbordet.

Vi kollade igenom honom så han inte blödde. Han fortsatte att vara ledsen och vi tog det som en kombination av att han blev rädd, hade ont i huvudet av slaget och var trött för det var snart läggdags. Han fick välling och en Alvedon och fick gå och lägga sig. Vi hörde honom gny till inne hos sig och då har han kräkt. Redan då var det klart hjärnskakning och det var dags att åka till akuten.

Medans Stellan gjorde sig iordning så blev han snabbt sämre och kräktes mer, var yr så ögonen rullade och knappt kontaktbar. Då började jag bli rädd på riktigt. Efter att Stellan hade åkt så tänkte jag ringa akuten för at förvarna dom och satt med Vårdkatalogen och bläddrade och bläddrade medans jag grät. Hittade inget förbannat telefonnummer och efter 20 min så visste jag ju att de redan var inne så då fick jag gå och natta Willa som var halvt hysterisk av allt.

Fick sedan ett SMS vid 0:30 och då låg han nedsövd på IVA med antibiotika. De hade misstänkt hjärnblödning eftersom han var så dålig men det var inget som tur var så jag antar att han skiktröntgats.

Nu är kl 6:30 och jag fick precis ett SMS om att de väntar på att läkaren ska väcka honom för att se hur han mår. En som då rakt inte mår bra är jag. Jag gråter och gråter och har en stor klump i magen och mår illa. Min stackars lilla älskade Elliot...