Det som inte fick hända.

Det hände - igen.

I torsdags ramlade han och slog i pannan och fick lite näsblod. Jag var i köket och bara hörde en smäll och mitt hjärta stannade. Han var ledsen men lugnade sig och jag höll honom i famnen och släppte honom nog inte på en timme. Hans blick var klar och allt verkade bra. Han åt middag och jag höll en vakade blick på honom hela tiden.

Stellan kom hem, middagen var framdukad och jag hade tagit en tugga när han börjar kräkas. Det här med tid är lite oklart men det är kanske 1½-2 timmar efter att han ramlat. Just då fungerade jag instinktivt och medans Stellan tar hand om Elliot ringer jag ambulansen som kommer ganska snabbt. Jag vet inte hur det gick till men jag lyckades tydligen förklara för larmoperatören Elliots historia, vad som har hänt och att det är jävligt bråttom.

Jag tar på mig jackan och tar skötväskan fastän jag knappt vet vad som finns i den och åker med ambulansen. Elliot är då dimmig men blir rätt snart medvetslös och vi får prio 1 och åker med blåljus. Jag blir ganska lätt åksjuk och att åka baklänges i en skenande ambulans är inte så lyckat så när vi är framme kastar jag mig ut och hostar och ulkar och får säga till personalen att skita i mig för jag är liksom inte viktig alls.

Inne på akuten är hans värden ganska bra fastän han är borta me vi kom in snabbt denna gången. De kostaterar att han troligen har ett anfall fastän han är medvetslös och han får massor med kramplösande. Han får också några synliga kramper. han skiktröntgas för att utesluta blödningar och sedan hamnar han på intensiven.

Där vaknar han och är skitförbannad! Det är ju en massa slangar kopplade på honom och han har lindor och det värsa av allt, han har en syremätare på stortån! Han kämpar tappert med att få bort den :-D Han får några kramper till men de märks knappt. Han gäspar och bara smackar med munnen som att han är torr i munnen. Det märks att det är ett anfall för hans pupiller är jättestora.

De två tidigare gångerna han har varit där så har allt varit mycket allvarligare och han har varit nedsövd och legat i respirator, men av någon anledning så tar den här gången hårdare på mig än tidigare. Jag trodde nog inte att det skule hända igen. Jag trodde att allt skulle bli bra. Nu är jag ett vrak som gråter jättemycket och knappt kan sova för jag bara ligger och lyssnar på hans andning så han inte får ett anfall medan han sover.

Han kom hem från sjukhuset i lördags och han är trött men annars mår han nog rätt bra till skillnad från sina föräldrar. De har gjort otaliga tester och de hittar inget som helst fel på honom. Nu höjer vi hans ep-medicindos och väntar och hoppas på att det inte händer igen :-(