"Och hur känns det att börja jobba igen då?"

Jag vet inte hur många ggr jag har fått den fråga den senaste tiden och den lär väl komma några ggr till :-) Om mindre än två veckor ska jag tillbaka och jag vet faktiskt inte hur det känns. De senaste månadernas panik var mest över körkortet känner jag nu när det är över. Det är helt obeskrivligt att bara kunna ta bilen och åka. Vilken frihet! Men det här med jobbet känner jag inte så mycket av ännu.


Det är värre det här med att lämna bort ungarna. Jag håller på att skola in Willa och jag trodde verkligen att det skulle vara lite mindre känslosamt än när jag skolade in Elliot och bölade varje dag i flera veckor. Okej, jo, det är mindre känslosamt men ändå ledsamt och roligt på samma gång. Hon kommer att ha kanonkul där! Men jag har haft henne nära mig konstant i 14 månader och snart kommer vi att vara åtskiljda. Det är hemskt! Men jag försöker att inte tänka på det för tårarna bara trillar :-)


Inskolningen går bra hittills för henne. Det är värre med Elliot som blir lite förvirrad av att jag plötsligt hänger i en miljö där jag inte brukar vara så han är som ett jättemammigt plåster på mig.

Jag har körkort!

I morse var det dags. Satte klockan på 5:30 och sov som en stock när den ringde. In till stan och köra "värmaren", lektionen en timme innan själva uppkörningen. Det är en jävligt bra lektion. Nervositeten hinner lägga sig lite och man är liksom varm i kläderna.

Trafikinspektören var en trevlig kille som först ville ha en säkerhetskoll och bad mig kolla däcken. Haha! Typ den enklaste kollen där är. Jag var så drillad så jag hade kunnat visa varenda grej som man ska/kan kolla.

Körde iväg och fick köra hemåt och i mitt kvarter så fick jag backa runt ett hörn, en av de saker jag faktiskt kan jättebra. Sedan ut på motorväg, in mot stan igen och till Vägverket. Visst var jag nervös men själva provet var busenkelt. Jag tänkte inte på det då men mycket av provet gick ut på att följa skyltar. Jag fick inte en enda anmärkning och han tyckte att det kändes lugnt och naturligt att åka med mig. GODKÄND!

Min annars så stela körlärare (som jag inte lät följa med i bilen) var upprymd och stod och studsade och jag fick en kram. Helt otroligt... Efter att ha kämpat så hårt och intensivt med det här så är jag ganska lugnt över det hela. Det har liksom inte sjunkit in ännu. Men det kommer :-)

Säsongens förkylning har slagit till - Rond 1

Om vi ska rangordna det hela så delar jag och Willa nog på förstaplatsen.
Om att vara mest sjuka i familjen alltså.

Vi snörvlar, hostar, fräser och gnäller och febern kommer och går. Elliot är lite snorig, trött och smågnällig och Stellan... Ja, bacillerna kommer nog ifatt honom när som helst :-D

Det dumma är att detta är veckan det gäller. Och jag är sjuk, trött och får varken sova dag som natt samtidigt som jag ska köra bil på dagarna och vara pigg och alert. Det går ju liksom inte ihop fast igår var första körlektionen då jag nästan fick lite positiv respons från min körlärare. Han är sån så att säger han inget så är det bra, han nämner bara de dåliga bitarna. Det fattade jag inte från början utan kände mig mest värdelös och nertryckt i skorna hela tiden när han bara klagade.

Igår var jag febrig, hade bomull i hjärnan och var proppad med Treo. Det gav en speedad effekt så det enda han klagade på var att jag körde för fort och hade för högt tempo vilket inte alls är likt mig. Så idag får jag inte ta något koffeinhaltigt innan körlektionen.

Just nu är Elliot sövd och på magnetröntgen och provtagningar. Jag försöker att inte tänka på det för då dör jag lite inombords.