Varför har man en längtan efter att reproducera sig utan att ha en tanke på hur mycket oro och smärta det orsakar?
Igår spenderade jag och Elliot 3,5 timme på barnakuten.
Han har haft feber sedan i fredags men den har hållits i schack med piller men igår så steg febern bara trots piller och när han låg blek, matt och utslagen på soffan och skakade med nästan 40 graders feber så ringde jag akuten och åkte in.
Han var rätt borta och hade 40,7 grader när vi kom in. Det togs massor av tester, han fick mer piller och sedan var det bara att vänta. Varenda gång det händer något med honom är jag numera beredd på att han ska dö vilket får mig att dö varje gång han mår dåligt.
Testerna visade som tur var inte på någonting så han har en elak virusinfektion som det bara är att vänta ut. Jag var så jävla glad när vi fick åka hem! Jag körde fort fort, dansade i bilen och sjöng och njöt av solnedgången.
Nu sover han i soffan bredvid mig efter 1½ glas mjölk. Det är mer än han fått i sig på flera dagar. Just nu är jag på ett bra ställe :-)
4 kommentarer:
Jag förstår din känsla, absolut,ändå har jag ett barn som nästan aldrig är sjuk, men tanken att han skulle må dåligt, hur jag skulle känna mig... Jag förstår din oro. Tack och lov att det bara var ett elakt virus, hoppas att Elliott mår bättre idag. Kram på er.
Ja du, den frågan har jag också ställt mig hundra gånger. Man lever verkligen med hjärtat utanpå kroppen numera. Att dessutom få fog för sin oro så många gånger som ni fått måste göra själen helt trasig.
Skönt att E mår bättre och fått i sig lite att dricka. Skönt också att ni "bara" behövde vänta några timmar på akuten. Här i Stockholm är barnakuten en katastrof. En vän vars dotter kräktes blod fick vänta i 11 timmar på att komma in och själv satt jag med lillasyster i 5 timmar och sen meddelade dem att om hon inte hade svårt att andas skulle vi få vänta minst 7 timmar till.. Blir så less, barnakuter måste prioriteras upp!
vad skönt att det inte var något - jag hade också blivit så superorolig. Blir ju orolig för allt litet som kan hända barnen - och precis som med Katja - har jag ungar som mycket sällan blir sjuka... Känner med dig!
Ha en härlig söndag!
vad skönt att det inte var något - jag hade också blivit så superorolig. Blir ju orolig för allt litet som kan hända barnen - och precis som med Katja - har jag ungar som mycket sällan blir sjuka... Känner med dig!
Ha en härlig söndag!
Skicka en kommentar